Kommunikation i Finland

Jag hör många gånger folk yttra sig om att vi inte småpratar i Finland. Det stämmer inte.

Det var en gång i en liten stad i östra Finland. Solen sken en vardaglig sommardag som den bara kan göra i de delarna av landet: små starka ljusa strålar utpekande genom bomullsmoln på en tunnt ljusblå himmel. Folket hade packat sig på torget och en liten stund såg det ut som om det vore livligt. En vanlig sommardag i en vanlig finländsk stad alltså.

Två män, kanske släktingar eller grannar, stod på varsin sida av vägen och väntade troget på att det röda skulle bytas till grönt. När det äntligen blev färdigt för övergång märkte männen på några meters håll att de kände varandra. Inte en min förändrades, men man kunde se av hållningen att de kände varandra. De gick framåt från motsatta håll, nästan nuddade varandra, vände inte på blicken, passerade och sen efter tre sekunder och steg sa den ene: "Mitäs...?" och ryckte litet med nacken uppåt. Och den andre svarade. "Mitäs...?" Sen fortsatte de åt motsatta håll. Det var det småpratet.

I de här näranuddande minerna och rörelserna vid ett övergångsställe i ett somrigt östra Finland kunde man se och höra finskt småprat som bäst. Inte behöver man säga många ord, "mitäs...?" innehåller: "Hej, hur är läget? Allt väl? Fint väder idag, Maija opereras imorgon och ska till Prisma och jäkligt mycket folk och vi ses imorgon, du ska väl till Perttus..." På finska klarar vi oss med ringa ord. Det kan vara härligt - men också skrämmande. Det är egentligen ganska otroligt klyftigt och häftigt att vi i ett ord och en speciell nackryckning kan sätta in så mycket känslor, frågor och stämning. Så visst småpratar man på finska också - sparsamt. Men det är kommunikation.

Stina Niemi-Leppäsyrjä